Pensionerstanten

"Hej och Tack"

Stillsamt glider vi fram på spåren.
Tågvagn 3 vibrerar med ett dovt muller inbäddad av naturens skönhet, med sin klarblåa himmel, sitt strålande solsken och sina halvvåta marker.
Du-dunk, du-dunk och ett konstant vibrerande. Du-dunk, du-dunk.
Kupéns lysrörsljus blir inte så hemskt när solen flimrar in genom högersidans rutor.
Suset när dörrarna öppnas och vakuumsuget när de stängs är ett välkommet ljud, klapprandet av fötter likaså.
Ungefär var tjugonde minut saktar vi in och fyller på med nya förvirrade resenärer som ska hitta sin plats och om det sitter någon där börjar den vanliga kedjereaktionen.
- Ja, jag ska egentligen sitta där, men tänkte att...
- Jo, men det här är min plats, det står...
- Finns det ingen annan ledig plats?
- Jo, men den här är min.
Den redan sittande passageraren börjar plocka ihop sina tillhörigheter, lite halvt irriterad för att "Mr-det-här-är-min-plats" inte för en gångs skull kan vara en smula flexibel.
Det här fenomenet händer förr eller senare under nästan varje resa. Tillslut sitter de flesta på rätt plats och lugnet lägger sig åter över kupén som en lätt slöja.
i högst en minut är det lugnt, sen hörs det välkomna ljudet av vakuumdörrens öppnande och stängande.
- Nya resande?! - tystnad.
- Nya resande?
Konduktören tittar efter någon som plockar fram sin biljett.
- Hej! Tack!
Vissa gånger upprepas det som ett mantra;
Hej och tack, hej och tack!
Andra gånger talar konduktören om för den vilsna resenären om den ska byta tåg eller kanske behålla biljetten för att kunna komma igenom spärrarna på Arlanda.
- Hej och tack! En sista gång och sen stegen, vakuumdörren och ljud som dör bort.
Vackra dagar som denna kan man slappna av och njuta av naturen, tills att en mobil ringer, någon harklar sig eller stormar rakt igenom gången för att skyndsamt ta sig till toaletten.
Men mest glider tåget bara stillsamt fram över spåren med ett behagligt vibrerande och tecken på att människor lever och gläds åt att höra Tack och Hej!