Pensionerstanten

Känsligt ämne idag.
Varför?
Fråga vilken kvinna som helst som hamnat i den situationen.
Den känslan, först av ovisshet om det är något som lever i en själv och sen om man ska ta bort ett liv eller inte.
Oh, jag vill inte ens börja disskutera det här. Det kommer bli en oändligt lång monolog med för och emot argument.
Jag är för FRI ABORT och kvinnans rätt att välja.
Jag tycker det är viktigt att man innan man bestämmer sig för att behålla det liv som växer i en tänka på om det är ett värdigt liv som den kommer födas in i. Problemen löser man inte genom att behålla ett liv i sig.
TÄNK PÅ DIG SJÄLV i första hand, men bli inte egoistisk och behåll barnet för din egen lyckas skull.

Var aktsam.
/Pensionerstanten

Nu i helgen var jag på besök i den sällsamma staden Linköping (där jag har mycket släkt och vänner).
Varför?
Jo, för min kära far har fyllt 45 år och skulle där med firas.
Föga anande att jag eller mina bröder skulle komma och hälsa på honom i helgen, i och med att vi alla undanhållit den information från honom, (som min käre morfar skulle uttryckt det) ringde jag till honom på lördagen och bad honom att gå ut och kolla posten.
Och som varje vettig människa vet, kommer det ingen post på lördagar.
Jag ankom med tåg till Linköping på fredagen och tog en fika med min underbara väninna Aisha.
Vi hade en trevlig fredag, med hårfärgning nattetid.
Lördagen verkade till synes bli en trevlig dag tills snöstormen kom svepande i lagom tid tills jag skulle ta mig från A till B. Självfallet.
Resan från A till B gick ganska bra, om man bortser från den bitterf***a till busschaufför som åkte ifrån mig i köpmansgränd när jag befann mig 2 meter från bussen.
Jag fick helt enkelt gå ner till resecentrum, helt okej, eftersom att jag fick gratis motion (som min mor skulle sagt).
Väl på plats i bilen på väg ut till Berg valde jag att ringa min far, som jag nämnt tidigare.
Jag pratade med honom ända tills vi stod i samlad tropp klockan 14.00 i hans hall och han kom utglidande från köket. Glad, överraskad och lite rörd.
De närmsta timmarna var en lång väntan, och under den tiden gjorde jag mig i ordning, slog in paket och övade på mitt tal, bland annat.
När klockan närmade sig fyra, var pappa uppklädd och beredd på att åka iväg som han trodde att vi skulle göra.
Vi placerade honom strategiskt i köket, med utsikt mot trädgården.
Klockan 16.02 öppnas ytterdörren och plötsligt hörs en kör som brister ut i den kända gratulationslåten: "Ja må han leva" Pappa stirrar förvånat på sin sambo och får bekräftat att det är till honom, varpå han, tagen, ställer sig upp och går ut till hallen, där han får se sin mamma, alla sju syskon och respektive, med familjer och barn.
Nästan hela tjocka släkten!
Vilken överraskning va?!!

Det blev en mycket trevlig kväll, med god mat och dricka. Pensionerstanten passade på eftersom att det serverades god alkoholhaltig dryck och blev lite på lyset. Hon klarade sitt tal galant och fick många goda recensioner.
På lyset var det andra i släkten som blev också, herregud vilken humor vi har. Det var dans, allsång och en massa fräcka historier. Jag tyckte minsann att min farmor var lite glad hon med.

En fest i gemenskapens tecken!
Pensionerstanten blev utsedd till världens bästa tjej av Emy fem år.
Som sagt, en trevlig helg, men söndagen var välkommen med sitt bud om hemkomst till Stockholm!

Nu är det sovdags.
Väl mött!

/Pensionerstanten