Pensionerstanten

Fillura mig hit, fillura mig dit, nu börjar Gud att gråta. Ja, alltså det börjar regna.
Att vara gammal gör mig ingenting, men den leda jag upplever när jag ska sova, den stör mig.
Jag är trött, min kropp är trött, mina ögon är trötta, min hjärna är uppenbarligen inte trött.

För så fort jag börjar tänka på refrängen
och resolut lägger mig ner i sängen
då är det minsann någonting som säger klick
och min hjärna går igång som på ett kick.

Mitt problem är egentligen inte så oväntat, jag har alltid stannat uppe längre än vad som sig bör. Som liten knott skulle jag alltid vara med så länge som jag fick och helst lite längre ändå, för jag kunde ju inte veta med mig att jag missade något spännande. Att ligga i soffan och somna när mamma och pappa hade gäster hemma var det bästa sättet att somna på. Och är fortfarande det bästa sättet att somna på borde jag tillägga. Det är sorlet av röster som är så betryggande. Jag kan inte sova i total tystnad. Det går inte.

Nu har jag alltså varit trött och lagt mig i sängen för att sova. I två timmar har jag försökt utan resultat.
Jag borde skaffa mig en radio så jag kan lyssna till de trygga rösterna i nattens eter.
Det här är det bästa, nu är Gud glad. Ja, alltså jag har kommmit på en lösning.


Godnatt alla nattugglor önskar Pensionerstanten