Pensionerstanten

Vad ska nysar vara bra för egentligen?

/Pensionerstanten

En tom tallrik står framför mig.
En tom tallrik med rester från en riktigt god och väldigt enkel lunch. Och så slås jag av tanken:
Jag tycker att det är så trååååkigt att laga mat till mig själv. Eller... gör jag verkligen det?
Nja.. jag tycker ju att det är kul med matlagning och i min jakt på att uppskatta och älska mig själv och ta reda på vad jag verkligen tycker om och njuter av respektive vad jag inte tycker om och inte njuter av så inser jag att tanken som slog mig var en applicerad tanke. En tanke jag annamat från min omgivning. Alla andra (med undantag) tycker att det är tråkigt att laga mat till sig själva. Jag kan ju helt ärligt säga att jag inte tycker att det är fantastiskt roligt varje gång, speciellt om man inte har tid, pengar eller ork att laga något gott. När man inte har någon inspiration. Trots det så inser jag i skrivande stund att jag ju faktiskt lägger mycket av min fritid på att leta upp mumsiga recept.

Men det viktigaste jag kommer på mig själv med är att jag tidigare, när jag tänkt att det är tråkigt att laga mat till mig själv, velat ha någon att laga mat till för att jag ska få uppskattning för min matlagning.

Nu ska jag helt enkelt börja laga mat till mig själv och tänka positivt och beröma mig själv när jag gjort något gott!
Ska jag älska mig själv borde jag ju också älska min mat?!

Vägen till kärlek går ju via magen, i egen fri tolkning!

matkärlek
/Pensionerstanten

Nu är helgen över.
Den som började med fantastiska planer på att klä in min säng i mormorsrutor, slutade i bakfylla trötthet och nästa för många tankar i huvudet. Där emellan fick det plats fredagsmys med ett annat mongo, för mycket glasyr, cykeltur in till stan för att köpa garn (blev en cykeltur in till stan för att köpa allt annat utom garn), en massa lördagsfestande med knasiga och härliga människor och en aningens för mycket att dricka.
En lyckad helg?
Ja, det skulle jag vilja påstå.

En bild säger mer än tusen ord, så bedöm själva...

peace out
/Pensionerstanten

Nu är det väl ändå dags för en gammal tant som jag att ta och göra något kreativt av mina dagar.
Länge och väl har jag velat fram och tillbaka, men nu är det ändå dags...
Dags för vad?
Dags för att virka MORMORSRUTOR!


Funderat har jag gjort över vad jag ska hitta på med dessa mormorsrutor. Mina tankar har gått till kuddfodral, överkast eller kanske en filt. Nu har jag äntligen kommit på lösningen på mina grubblerier! I posten idag så fick jag se någon som klätt in sin cykel i mormorsrutor.

Därför har jag bestämt mig för att klä in min säng i mormorsrutor!
Imorgon blir det att ta cykeln in till staden och inhandla diverse garnystan.
Men för bövelen vilka färger ska jag ha?!
och vilken är den bästa tygaffären i Växjö?

peace out
Pensionerstanten

Nu var det alldeles för länge sen jag skrev något bittert här. Det fick jag reda på igår jag jag på min fina cykel trampade in till staden för att gå på bio med en väninna. Min väninna påminde mig om denna blogg och undrade vart den hade tagit vägen i samband med att jag ilsket mumlade hemska saker om de fån som försökte sig på att störa trafiken på väg in till stan.

Jag menar det är väl inte så himla konstigt om man blir lite irriterad och bitter när folk går mitt i cykelbanan istället för att gå på den fina strandpromenaden 1,5 meter åt vänster?

Eller när mötande cyklister hellre tittar på en byggnadsplats istället för att titta på vägen och hålla sig på sin sida?

Eller när man möter ett fult jävla par som går mitt på den 1,20 meter smala cykelvägen när resten av vägen är ett 4 meter brett promenadstråk och de dessutom för att undvika kollision med mig viker av åt vänster utan att kolla bakåt när det kommer en cyklist bakom dem?! DUMBASS!!!

Det var all bitterhet för den här gången.

Tacka vet jag för det fina vädret som får mig på bra humör idag!

Peace out //
Pensionerstanten

Jaa.. nu kommer det här ett himla klagande. Först ett klagande på min dåliga hälsa. Sen ett klagande på min dåliga livsbalans. Framför allt vill jag klaga på alla jobbiga medmänniskor som inte bara förstår hur det är. Ett klagande på medmänniskor som inte bryr sig. Jag vill klaga på människor som inte lever som de lär, utan uttnyttjar sitt etos, logos och pathos för att få andra att känna sig mindre värda för att de inte lever på rätt sätt enligt dem. De flesta människor är ju trots allt ganska övertygade om att det sätt som de lever sina liv på, eller rättare sagt vill/försöker leva sina liv på är det enda rätta, annars skulle de ju inte försöka efterleva det. Självklart måste det få vara så att människor tycker det. Annars brister samhället. Där emot måste fler människor försöka förstå att man inte kan påtvinga andra människor sin egen världsuppfattning, och man kan heller inte göra så himla mycket åt vad andra människor tycker är rätt sätt att leva på. Därför tycker jag att folk ska ta och börja respektera varandras sätt och inte tro att deras sätt är det enda rätta och sanna. Det finns ju hur många sätt som helst att leva sina liv och man utvecklas hela tiden. Var inte så stolt att du inte kan erkänna att du har fel ibland.

Jag har diskuterat det här fenomenen ett antal gånger med både vänner och bekanta. Jag har funderat över det när jag ser folk göra det och jag har kommit på mig själv att göra det ibland. Frågan varför är inte så svår att besvara. Det är väl oftast för att man inte vill, eller har någon lust. På frågan hur beteendet startade kan jag väl förenklat säga att det var när man fick nummerdiplay. Eller iallafall när man fick någon slags presentation av numret. Jag har upplevt att vi av mobilens intåg och vår generations beroende av den samma (som betyder att vi blir/vill vara anträffbara dygnets alla timmar) nu har resulterat i att vi inte har någon som helst hyffs eller några sociala regler för när det inte längre är okej att ringa. När vi var små var det väldigt udda att folk ringde efter klockan 22 på kvällen. Då måste det ha varit något väldigt brådskande. Men nu till saken, folk ringer på både passande och opassande tider och idag har vi valet att välja bort nummer som ringer. Jag väljer oftast bort att svara på okända eller dolda nummer, jag väljer även bort att svara nummer som ringer när jag sover eller som inte svarar eller klickar bort mig när jag ringer dem. Hämden är ljuv som min mammas kusin sa igår kväll.

Idag vaknade jag till någon gång under morgontimmarna och hann inte mer än att höra att det smattrade på taket förräns jag insåg att det regnade, och som på kommando somnade min varelse om. Hur kommer det sig att vädret påverkar kroppen och humöret så mycket? Varför vill man bara ligga kvar under täcket och aldrig mer kliva upp när man vaknar till grå himmel med silande regn. Sånt äckligt regn som lägger sig som en hinna på huden och sakta sjunker in och gör att man blir helt kall och frusen. Jag blir tillochmed frusen av vädret ute när jag sitter inne, under en filt med tända ljus och en kopp te i handen.

Men visst är det bra med regn för våra torra marker, så att gräs och grödor inte torkar ut, eller? Jo, jag har faktiskt försökt att göra en deal med vädergudarna. Jag har gått med på att det får regna hur mycket det vill under nattens alla timmar (dock inte varje natt, jag vill ju kunna vara ute och svira runt och nakenbada ibland också) och så kan det vara vackert väder och sol på dagen. Är inte detta en riktigt bra deal så säg?!

På detta sätt förstörs inte odlingar och människan kan njuta av sol och d-vitamin och alla blir mycket lyckligare i längden.

Åter till vädrets påverkan på mitt humör. Jag blir frusen, det har vi redan konstaterat. När jag blir frusen blir jag sur. Sur på människor som inte är mig till lags, sur på att jag inte har en annan människa att burra upp mig emot, sur av att behöva sitta inne och uggla tillsammans med min lilla dator och sur på att jag inte är hemma i min egen lägenhet. Jag blir helt enkelt sur på det mesta. Inte ens bästa låten kan få mig på bättre humör.

Konstaterat: Om jag hade varit hemma i min egen lägenhet och haft någon mysig person med mig så hade jag inte blivit lika sur.

Bäst är att jag inte går ut och ställer mig i det här äckliga regnet, då kommer jag ju bli genomSUR på riktigt.

sura hälsningar
/Pensionerstanten

Ja, så är det. Varför ska det vara så jädrans svårt att vara lite hövvlig. Inte trycka upp sitt skrev i någon annans rumpa, sluta vara så dryg och svara snäsigt. Varför kan folk inte bete sig lite vettigare? Vara ärliga och inte hålla på och mygla. Människor! Snälla ta ert förnuft till fånga, var ärliga och raka och ge varandra en chans. Jag förstår mig inte på folk som inte kan stå för vad de vill, eller som låter andra tro saker för att de både vill ha kakan och äta den. Berätta hur det ligger till, de flesta människor är inte tankeläsare. Ha KUL! Som gammal vis dam vill jag ändå tro att jag ofta försöker ge folk en chans. Att bara bestämma sig för något och inte låta fördomarna brytas måste vara jobbigt. Jag säger: alla människor har fördomar, men jag är medveten om dem och älskar att få dem motbevisade. Jag bjuder gärna på mig själv, men kom inte här och säg till mig vem jag är och att jag är si och så och vad jag borde och inte borde göra. Ge folk en chans, lär känna dem och lär dig lite mer om dig själv på köpet.

För övrigt vill jag klaga lite på alla bussar som inte kommer, på att mammor med barnvagnar borde gå någon form av körskola innan de får ge sig ut på stan och lika så oförsiktiga människor med paraply.

Irriterade och arga hälsningar
/Pensionerstanten

Jag sitter så oskyldigt from vid mitt köksbord och är i färd med att ta min första tugga på lunchen när jag plötsligt ser min granne sitta och peta sig i näsan. Från mitt köksfönster ser jag rakt in i dennes sovrum, där ett databord är beläget. Vid detta databord spenderar min granne sina dagar. När jag äter frukost sitter grannen där, när jag äter lunch sitter grannen där, när jag äter middag sitter grannen där och när jag sitter hemma och pluggar sitter grannen där. Hon sitter där jämt och ständigt och hon har alltid sitt långa hår utsläppt och ovårdat. Jag har aldrig sett henne i något annat än en stor urtvättad t-shirt och hon sitter alltid hukad framför datorn. Visst hon är student och pluggar, men alltid och jämt? Går hon aldrig ut? Har hon aldrig några föreläsningar? Och varför gör hon sig inte i ordning? Tills idag har jag ändå haft överseende med hennes brist på självrespekt, men nu brast det sista hoppet. Hon petar sig i alltså i näsan och inte bara det, hon tittar sedan på snorbusen och sedan stoppar hon in den lite gemytligt i munnen. Denna kvinna torde vara åtminstone i tjugoårsåldern. Och hon tycker att det är helt acceptabelt att sitta hemma i sitt sovrum tillika studierum och peta sig i näsan och äta upp snoret. Jag tänker, att jag såg fel och tittar lite extra och inser att hon faktiskt fortsätter denna ritual. Petar i näsan, tittar på snoret och stopper in det i munnen. Om och om igen.

Herregud tänker jag och så tänker jag med en gång i en suck "Dagens ungdom, vart är världen påväg?"

Jag får helt enkelt hoppas att hon bara gör det när hon tror att ingen ser, i hennes sovrum. För om jag hade varit den hon bodde med (ja, hon bor med en karl) skulle jag bli hemskt äcklad om jag såg henne sitta och äta snor som en annan 2-åring.

Äcklade hälsningar
/Pensionerstanten

Resande i all ära, men med resa kommer packning och packandet av den samma. Det är av packningen Pensionerstanten får resfeber. Som tur är har Pensionerstanten fått hjälp med urvalet av en av Pungarna.
Så nu är det bara lite småpillande kvar.

Ögonlocken börjar dra sig mot stängning så nu gäller det att jobba fort. Diska, plocka ihop och sen slappna av lite.
Bäst att sätta igång.

tjipp o hej
/Pensionerstanten

Ja du, vad ska jag göra? Jag kan inte tvångsavsluta skiten. Den bara hänger där och vägrar försvinna. Why god why? Det har alltså hängt sig lite här hos mig. Det är lustigt, jag har aldrig varit med om det förut, att det bara är en grej som hänger sig. På min gamla PC hängde sig hela datorn när något blev fel, men min kära mac fungerar utmärkt utöver det där dumma firefox-fönstret som inte vill försvinna. Det bara hänger där. What to do, what to do?

Inte bara en, jag har fått höra att jag liknar olika skådespelerskor. De tre skådespelerskor som folk tycker att jag liknar är Lily Cole, Natalie Dormer och Maggie Gyllenhaal.

Jag vet vem av dem som jag tycker att jag liknar mest, men nu vill jag veta vad du tycker?!

Lily Cole